”Vad som fram tills nu verkat varmt och hemtrevligt var ersatt av något fientligt och mörkt. Eira kände det i varenda del av kroppen. Kylan, pirrandet, den tjocka luften. Allt det som hon svurit att aldrig känna igen tog sig in överallt.
Det gick upp för henne med isande klarhet att hon inte längre var ensam.
Hon såg sig omkring samtidigt som hon insåg hur bitande kallt det hade blivit. Andedräkten stod som rök ur munnen. För knappt en timme sedan hade det varit varmt och skönt som sig bör under en stormande vinternatt, men nu – kallt som i graven.
Dörren till det ockulta, som hon hade hållit stängd så länge, var nu helt plötsligt vidöppen och hon kände tyngden av sina fötter på tröskeln. Skulle de röra sig framåt eller bakåt?”